Det finns faktiskt en person som är ett slags myt och legend inom spelvärlden redan som typ 20-åring. Jag tänker förstås på Viktor Blom, även kallad för "Isildur" som var han pokernamn innan hans riktiga identitet avslöjades. Viktor stod för den fantastiska bedriften att spela in över tio miljoner dollar online på mindre än sex månader - och sedan förlorar allt i ett huj - och sedan vinna tillbaks lika mycket igen. Det är en smått sinnesjuk historia, värd att kolla in!

Den äldsta bevarade kortleken är intressant på två sätt. För det första finns inga personbilder. Kortleken kom från det muslimska Egypten, där personbilder inte fick förekomma. stället skrivs begreppen kung (malik), vicekung (naib malik) Dch andre vicekung (thani naib) som text. Ordet naib/naipes återkommer 1371 då spelkort första gången nämns i Spanien och det är fortfarande det spanska ordet för spelkort.

Spanien Lydde från 700-talet fram till 1492, då det sista arabiska fästet Granada föll, under araber som de kristna kallade rnorer. För det andra är mamlukkortlekens svitmärken välkända för den som köper en lokal kortlek idag i t.ex Spanien eller Italien: svärd, käppar, pokaler/bägare och mynt, sådana nytillverkade spelkort finns i tobaksaffärerna. En stark tradition lever kvar. Från Norditalien spreds kortlekar runt om i Europa. överallt tog lokala konstnärer vid och utformade spelkorten inom ramen för sina traditioner.

Spanien liksom Italien slår vakt om sina 600- åriga spelkortssymboler. Fyra moderna spanska spelkort visar de medeltida svit märkena svärd, käpp/knölpåk, mynt och pokal. Någon kurtlek frän 1300-talel finns alltså inte bevarad men en kortlek som har daterats till tidigt 1400-tal finns i Topkapimuseet i Istanbul. Den kortleken är inte helt komplett (47 kort) men den visar de nyss nämnda fyra klassiska svitmärkena.

Detta är den så kallade mamlukkortleken. Under medeltiden och långt in på 1800-talet gjordes papper enligt gamla metoder. Linnelumpens fibrer slogs sönder i papperskvarnar. Massan blandades med vatten och man tillsatte en rad nödvändiga beståndsdelar för att papperet skulle bli fast och tryckbart: harts och alun gör papperet motståndskraftigare mot väta och gör att tryckfärg inte sprids ut okontrollerat på pappersytan, leror gav papperet en bättre yta.

Massan fångades så upp av en fyrkantig ram med ett mycket finmaskigt metallnät. Vattnet rinner undan och på nätet bildas en hinna som så småningom blir hanterbar och kan valsas för att få ut vattnet och pressas till en yta. Det europeiska linnepapperet hade oftast vattenmärken, en förtunning i papperet som syns om man håller upp papperet mot ljus.

Förtunningen åstadkoms genom en metalltråd som fästes vid metallduken. Genom vattenmärkena kan man följa teknikens och kvaliteternas framväxt i Europa: i Frankrike började man tillverka papper runt 1300, i Schweiz 1411, England 1494, Böhmen 1499, i Holland i slutet av 1500-talet och i Amerika ett hundra år senare. Linnepapper var en förutsättning för att spelkorten skulle kunna bli billiga nog att bli var mans egendom, en ny tryckteknik krävdes också. Träsnitt var den teknik som kom att utvecklas under 1400-talet, i större kortleksproduktion kombinerad under 1500-talet med schablontryck.